Usch, vissa dagar är bara så jobbiga. Jobbet gick väl hyffsat, mycket att göra så det gick fort. Hemma efter en lååång seg väg hem när man knappt såg nått. Sen ingen mat hemma. Ett hus som är jättestökigt. Massa disk och tvätt. Saker överallt efter helgen. Irriterande pojkvän. Räkningar på hög. Mörkt och dystert ute.
Höst depp? Nja.
Jag är trött och hungrig. Då blir jag sån.
Vill egentligen bara gå och lägga mig. Är en sån dag idag.
Men ska snart iväg och spela. Det brukar pigga upp mig.
Och Madde som precis fått körkort ska hämta upp mig, grattis till henne!




Till helgen går konserten Till minne av Gustav Fröding av stapeln.
Gå och se vettja! :)

Elin i hagen av Gustav Fröding:

Den dära stugan vid ån är Hagen,
där gamle Anders i Hagen bor
— jag minns, hur Elin, den enda dottern,
gick förr och trallade hela dagen
i mon där borta med Hagens kor.

Hon var den gladaste bland de glada,
i lek och dans var hon alltid bäst,
och flink i spisen och flink på logen
— men ofta ser en, att det tar skada,
som växer vackrast och lovar mest.

Det kom en främmande man till dalen,
han mötte Elin i skogen titt,
och det gick rykten omkring på bygden,
och stackars Elin blev vild och galen
— i våras dränkte hon barnet sitt.

Jag minns den stunden, då hon blev tagen
hon skrek ej, grät ej, blev bara vit
— till fyra år blev hon dömd av lagen
— en kan förstå, det är sorg i Hagen,
och det är ingen, som nänns gå dit.

Och gamle Anders han står vid skjulet
betryckt och krokig och hugger ved.
Han var en gubbe, som log beständigt,
— nu är hans ansikte skyggt och mulet,
hans läppar skälva, han tittar ned.

Han viker undan för folkets blickar,
han talar icke med någon mer,
han går och grämer sig djupt i själen,
han ser åt sidan, när någon nickar,
och gråter bittert, när ingen ser.