Det visades just en Oprah show på TV. Jag fastnade direkt framför TV:n då ämnet var väldigt intressant och något som alla kan känna igen sig i.

Programmet handlade främst om mammor, och hur de känner sig överväldigade, att de har för många bollar i luften samtidigt, försöker vara den perfekta mamman. Det var en gäst hos Oprah, en mamma som glömde sin dotter i bilen en varm sommardag. När dottern hittades i bilen var hon död.
En hemsk berättelse, så visar på att man bli tanksprdd när man har för mycket i huvudet, när man inte kan koncentrera sig på vad som egentligen är viktigt, att man måste trappa ner tempot för att själv hinna med.
Flera mammor berättade historier ur sina liv, och hur de kännt sig överväldigade flera gånger, och känt att de tappat fokus på det som är viktigt, att olyckan varit nära.
Det var väldigt starka berättelser och man känner medkänsla för dem.

Just detta program handlade just om mammor, men själva känslan kan kopplas till vem som hellst. Jämfört med förr, så har människan väldigt många möjligheter i livet nu. Det finns en slags ram för hur en perfekt mamma, perfekt människa, hur ett perfekt liv ska vara. Alla har denna ram i bakhuvudet och vill visa för omvärlden att man kan uppfylla denna ram, man vill inte visa sig misslyckad för andra.
För att vara perfekt ska man vara välutbildad, man ska resa mycket, ha en perfekt livspartner, perfekta barn, ett perfekt hem, perfekta kläder, ett perfekt jobb... Allt ska vara snyggt och välvårdat. Man ska alltid vara lycklig, allit possitiv. Man ska aldrig ha svackor då man känner sig deprimerad, för då är man inte perfekt längre.

Vem kan stå upp till alla dessa krav?!
Svaret är ingen. Ingen kan vara helt perfekt hela tiden och samtidigt vara lycklig och glad.
Så varför har vi dessa krav på oss? När ändå ingen kan nå upp till dem? Vem har skapat dessa krav?
Det är vi själva som skapat kraven. Man ställer krav på alla runt omkring sig, är någon inte perfekt så är man inte sen att påpeka detta, antingen för personen ifråga eller för andra. För det får en själv att verka mer perfekt, om man kan visa att andra inte är det. Varför kan man inte bara acceptera hur andra är och lever sina liv? Måste det finnas krav på hur det "ska vara"? För egentligen är det ingen förutom du själv som kan betsämma hur ditt liv ska se ut. Sluta jämföra varandra. Sluta vilja nå upp till omöjliga mål. Börja istället tänk på vad som är rimligt och just hur Du vill leva ditt liv, och lev inte ditt liv som andra tycker det ska vara!

Det var en väldigt tänkvärd show, som jag med säkerhet kommer att gå och fundera på nu ett tag framöver.
Mitt löfte till framtiden ska vara att försöka att inte försöka nå upp till andras krav, utan leva i nuet och efter vad jag själv vill. Jag ska inte heller kritisera andras val av liv, för vad vet jag om det perfekta livet för just andra?
Något som jag tycker alla ska börja tänka på.